/

Jag måste verkligen ta tag i det här. Löven har färgats gula och nere på gatan smattrar det av kastanjernas fall mot biltaken. Och jag känner att jag inte gör någonting. Visst jag tar pendeln till skolan, spenderar pengar jag inte ens har på kaffe och öl och jag är kär. Kollar intagningspoäng till utbildningar och får ont i magen. Men sen då?
Det är som hela jag bara försvunnit. 

/samma jävla längtan

Slutet av augusti och jag har svårt att ställa mig in efter vardagen. Det liksom skaver att gå upp tidigt, att inte kunna dricka öl när man vill eller vara så trött att man somnar på soffan efter att man kommit hem.
Mina sista gymnasieår var alldeles för slappa och här sitter jag nu och borde planera mitt liv efter en nio till fem-mall. Jag vill ju bara kunna sova bort dagarna, helst med dig brevid. Bada i årstaviken och spendera veckor på västkusten. Istället har jag som resten av stockholm dragit på mig en klassisk förkyldnig och drunknar i mattetal och körkortsteori.  
Det är vår andra höst tillsammans nu och allting känns så absurt. Som att jag ibland kan vakna upp helt chockerad av din närvaro. Men samtidigt helt självklart slår in ditt nummer såfort jag har det allra minsta att berätta. Om 8 dagar hänger jag på en klippig strand i kroatien istället för på södermalm, sen vet jag inte vad jag ska längta efter. Kanske mod att våga lämna den här staden. 

////

och så springer vi ut genom dom där dörrarna för allra sista gången och du trillar i gruset, solen står högt på himlen och överallt hörs skrik och sång. märta fyra år med blond page och målarpendeln i handen sticker upp i folkmassan och jag kramas, tar emot blommor och blir nedsprutad i champange men ingenting känns på riktigt.
vi åker flak och skriker tills rösten inte orkar mer, men ingenting känns på riktigt. 89 stycken vänner, vänners vänner, släkt och familj i vår lägenhet, alla grattar mig, men ingenting känns på riktigt. dansar fastän skavsåren säger ifrån och kämpar mot sömnen på nattbussen men ingenting känns fortfarande på riktigt. inte förens två dagar senare; måndagseftermiddag och regnet slår mot rutorna och där, nu, känns allting så fruktansvärt på riktigt. 

/SOM STUDENTEN ÄLSKAR ATT DRÖMMA

Det är med en konstig känsla jag lämnar in mitt allra sista skolarbete. Helt plöstligt har är jag klar med gymnasiet, redo för jag vet inte vad. Om 5 dagar kommer jag säga hejdå till klasskompisar jag aldrig riktigt lärde känna och antagligen aldrig kommer att göra det heller. jag kommer kanske aldrig mer stå i slussen och vänta på buss 443 och jag kommer för första gången i mitt liv inte bara vara klädd i vitt utan tillochmed i klänning.  Jag är så himla jävla stolt och glad över mig själv. över att jag började i samma klass som clara, poptjejen med svart hår och lugg från bilddagboken. att klicka med jakob över ett lamt "gillar du också festivaler?" första dagen i matsalen. min engelskalärares ogillande blick när jag försvann från hennes lektion för att sitta i solen med jimmy och dricka vanillacoke. 
 
Allt det här och tusen saker till väger liksom upp mot all skolångest alla rusningatrafiksmorgonar alla mattetårar och "NU SKITER JAG I DET HÄR JAG ORKAR INTE"-kvällar för på fredag klockan 13.00 är jag klar. fri. 

/kanske bara ett brev till mig själv

nej jag har inte försvunnit, jag mår bara bra och rör inte en enda kamera. det har blivit vår, nästan iallafall. vi sitter mot husväggar på uteserverigar på trottoarkanter och kisar mot solen. suger upp varenda d vitamin. dricker öl på tisdagar och söker högskolekurser, ja ni hör ju. fruktansvärt jävla läskigt men samtidigt hur skönt som helst. om 52 dagar går jag inte längre i gymnasiet. annars är allting sig likt. jag är fortfarande kär och fortfarande lika rastlös och har fortfarande en pappa på sjukhus som aldrig verkar bli utskriven. och om en vecka fyller jag nitton år. 

/yes but this old rocking horse just nods his head.and he's gonna rock back and forth the way that he always did

bara mår; solen är tillbaka på himlen och det spelar ingen roll hur många minusgrader det fortfarande är för jag ska ha varenda stråle. vi sitter på billiga barer och trängs vid små bord. håller händer och går på nattpromenader med min hund. fjorton personer i mitt vardagsrum och vi dricker söta drinkar och dansar till musik vi säger är pinsam men egentligen tycker om. 
 
över sju månader har gått och det gör fortfarande nästan ont att tycka om någon såhär mycket. jag sluddrar att jag älskar dig och du bara ler i sömnen och trycker mig närmare. snart är det vår och då kan man börja leva på riktigt. tills dess ska jag bara kliva genom snöslasket&vattenpölarna och le le le.

/tråkigt och trist

ja, det är tyst här men jag är ingen av dem personerna som säger förlåt. det är tyst för att ingenting händer (men det gör det ju) och för att jag får ångest bara jag närmar mig kameran. veckorna flyter ihop och allting handlar om att överleva vardagen för på fredagar gör man någonting annat än att bara släpa sig fram&tillbaka till skolan i snöblandat regn. men sen blir det måndag igen och man undrar vad fan man håller på med. vi pratar om resor som aldrig blir av och den senaste veckan har jag bokstavligt sovit bort med 39 graderns feber. all tid därimellan ligger jag och kramar om honom så hårt jag bara kan men jag misstänker att ni aldrig kommer klicka er in här igen om jag så nära som påbörjar en mening till om hur mycket jag tycker om honom så:
 
jag hatar januari men det vet ni nu. jag hatar att skaka av köld i väntan på bussen. att det är mörkt när jag vaknar mörkt när jag ska gå hem. att jag får klämma in ett par långkallsonger under jeansen när vi ska ut och dricka öl. att allt är så jävla långt bort och att ingenting är kul. att ständigt vara trött. och osäker. att jag aldrig vaknar och känner för att dokumentera allting. 
 
men egentligen är det rätt bra och du håller mig så hårt i handen vi går på vinterpromenader (uups) och stockholm är rätt fyllt av bra människor och vi kan väl låtsas att det nya året med alla härligheter börjar någonstans i april när studenten är så farligt nära och gräset förhoppningsvis grönt och allting känns mer, roligt?
 

/2012

året börjar med att vi alla vaknar upp i den lilla ettan, äter nudlar för det är allt som finns, ignorerar och istället skrattar åt att vi tidigare den natten bråkat tills vi båda grät. vi är ju ändå bästisar. bästa vänner.
dansar mig runt i stockholm på ett falsklegg, är antingen full eller stressad eller ligger skavfötters med
jimmy och sträckkollar på serier. det är snöblandat regn och tungt hjärta. dimmiga hemmafester och the kills är
det enda som känns. 
men det blir vår och här börjar det som blir att ha en pappa på sjukhuset i åtta månader. fyller arton och klappar vargar. blir väl vuxen men knappast så mycket vuxnare. men gräsmattorna och parkerna och balkongerna är våra och vi låtsas någon månad för tidigt att det är lov. hånglar berusat upp honom utanför en klubbs rökruta och aldrig trodde väl jag att det kunde sluta såhär bra.
 
jag och ni vet kompisgänget jag alltid tjatar om spenderar dom första sommardagarna på en ö i skärgården, grillar varje kväll och skålar i billigt lådvin. så mycket mer behövs ärligt talat inte för att det ska bli en av sommarens bästa dagar.
hultsfedfestivalen, allt en festival ska vara. och jag blev kär. sådär helt omedvetet och smygande, på tåget hem kunde min mage inte bara sluta pirra. en månad senare blev vi tillsammans och han är allt jag varken är eller har; självsäker, snabbtänk, enkel och hans familj är så mycket kärnfamilj att jag inte trodde den kunde existera men hans mamma har börjat kalla mig för hennes tredje barn och jag trivs så bra där i köket i hans källare i hans armar allt det där. jaja ni vet resten.
 
flyger till frankrike och ser mitt favoritband. resten av lovet är bara en lång historia om att må bra. det är att dansa på f12 att sova bort soltimmar&att över en natt köpa biljetter till ännu en festival. kanske den bästa.
sen blir det sensommar och skolstart.har världens bästa helg på gotland. smyger in i övergivna hus. alltid sysselsatt men alltid rastlös.
en vecka i berlin och jag älskar varenda gata, där får man röka inomhus och på kvällarna handlar vi på netto och äter middag på den lilla vardagsrumsbordet.  flyger hem och landar i vardagen igen. gråter väl en del men vad gör det. blir ju tröstad. det spelar liksom ingen roll hur många miljoner tårar det är eller dom ger mig utslag under ögonen.
och pappa blir utskriven och vi äter lunch på fotografiska som om ingenting har hänt, dansar på samma klubbar helg efter helg och även fast allting mest går i repeat  är det jag försöker säga att jag ändå är så nöjd och tacksam mer er, med allt. med tvåtusentolv. puss.

////

december är att ligga kvar i sängen och kolla på julkalendern tillsammans, tjafsa om vem som måste lämna det varma täcket för att byta avsnitt. tro att nattbussfärden hem klockan 06.00 kommer bli det sista man gör för att man är påväg att frysa ihjäl. att spendera flera dagar i sträck med att inte göra så mycket annat än att sitta hemma hos jakob och kedjeröka. försenade pendeltåg. varning för halka. se föreställningen christmas carols för fjärde eller kanske femte året i rad. hålla hand genom sångerna. pappa är utskriven och vi kokar te. ligger senare på parkettgolvet och slår in julklappar. känner ingen julkänsla men känner så mycket lugn. och det är fan allt som behövs, det här är mitt bästa december någonsin. 

////

I allting går bara runt runt. jag vet inte om det är bra eller dåligt, men ibland hade den där nästan lite för starka käslan i magen, som man fick av att som stolt 140 centimetrare åka frittfall första gången kanske behövts. vi bara sitter vid samma bord på samma dovas och dricker kanske inte samma men lika vattenblaskig öl helg efter helg. ibland någon grå tisdag med. och allting liksom går i repris. jag har aldrig känt mig speciellt trygg men det kanske är såhär det känns att tillochmed vara för trygg för sitt eget bästa?
 
II två dyng senare befinner jag mig på karolinskas akutmottagning med en nål i armen. allt annat än just trygg. kippar efter andan utav bara synen av vita korridorer och vita rockar. sex timmar senare får jag åka hem och jag spyr vid sidan av E4an. kanske på grund av dom där smärtstillande tabletterna jag fick, kanske på bristen av sömn.
 
III men vem har sagt att allting måste vara så spännande, varför låter jag bara inte mig själv må så bra som jag egentligen gör brevid honom. vaknar tidigt och kollar på julkallandern tillsammans, skottar ballkongen på snö för att kunna röka en varsinn cigarett och jag trycker mig så jävla nära det bara går. och om det är någonting jag inte kan sätta ord på så är det hur bra jag mår med dig.

////

Jag kommer hem och hamnar direkt i hans famn, ett två fyra dagar ligger jag mer eller mindre där förutom mindre avbrott för öl, dans och födelsedagsfirade av min bästa vän. 
 
Kallsvettas och du strycker mig över ryggen hela natten eller nej det vet ju inte jag för jag somnar nästan direkt, ja jag sover nästan hela tiden, åtta tio tolv timmar per natt. novemberkyla och vi ser solen gå upp från fönstret på mitt rum. sitter nakna i ett täcke och jag säger att allt känns som en film, lutar huvudet mot din axel och: andas andas andas.  
Vi sover bort eftermiddagar, går i trassligt hår till coop för att handla mat och jag gråter kanske lite men hans fingrar är direkt där och stryker bort tårarna.  Men utanför vår bubbla gör allting ont. Så jävla fruktansvärt ont bara.  Hus 38, sju våningar upp med hissen. Smutsgula korridorer och en sliten ringklockan till avdelningen. Det har gått nio månader nu och jag skriver inte så mycket längre men lever destå mer. Allt det där jag vill kunna ge dig. 

/Ledningarna leder mina ord långt ner till söder ledningarna leder mina ord HOPPAS DU HÖR DET

Vart tog ens september vägen jag vet inte men vem bryr sig. Jag åker buss och kippar efter andan bakom min halsduk, går med tunga ben till skolan för en lektion per dag och söker säkert hundra jobb med samma respons som att skrika ner i kudden. Dansar men känner inget riktigt rus men på något vis är det så himla bra att för första gången på arton år och sex månader känna sig mer hemma bredvid en varm kropp än hetsberusad på trettio kroners öl. För första gången döljer jag ingenting, vågar gråta mitt på drottningsgatan om jag nu vill det och vända ut och in på mig själv bara för att jag vet att jag får samma sak tillbaks. 
 
Och man lär sig, ju det gör man. Att jag överlever allt det här. Igen igen och igen, kanske hundra gånger om.
Att du åker in och ut från danderyds sjukhus och att det kanske alltid kommer vara så. Att jag kanske aldrig kommer sluta oroa mig och definitivt aldrig sluta bry mig. Men vet ni, det ska nog gå ändå.

/I've been sleeping so strange with a head full of pesticide

Dansar bort hela helgen på precis samma sätt som vi alltid gjorde förra hösten. En känsla av att knappt hinna nyktra till förns man sitter där med en öl igen. Tar flera minuter för mig att inse att vi inte alls befinner oss i nån töntig kärleksfilm när vi sitter på var sin sida av ett litet bord och på undervåningen skriker nån till håkan hellström och jag kramar hans händer för vi är ju egentligen bara på gamla vanliga Ace men vad spelar det för roll. Nej ingen roll alls.
Fortfarande helt ovan vid min nya vardag; med att plugga till prov (nej där ljög jag, det gör jag inte alls) eller skriva analyser med "times new roman, storlek 12, enkelt radavstånd".
Och trots september skiner solen och löven är gröna och jag drömmer flera mardrömmar per natt röker i mitt fönster planerar studentflak googlar berlindrömmar och trivs nog ganska bra såhär.

/i want love to roll me over slowly, stick a knife inside me and twist it all around;

jag snorar ner dina lakan och din bröstkorg färgas svart av mitt smink men du bryr dig inte, nej du bara ligger kvar och stryker mitt hår bakom öronen, trycker mig en aning närmare och nu blir din axel svartfläckig men du ber mig bara berätta vad det är som är fel och jag vill ju inte vara jobbig men på något knäppt vis verkar du tycka om mig med röda blanka ögon, på nått dansgolv för nästan ett halvår sedan när jag knappt gav dig en riktig blick eller när tjatar om att jag behöver dig nu. nu nu nu.

och jag vet ju inte vad som är fel, hela kroppen bara gör ont. det gör ont att andas och om möjligt ännu ondare att tänka. gråter mer under en sjudagarsperiod än jag gjort på ett år. gråter när mamma frågar om jag inte ska sova hemma inatt "vi har ju en massa frukost hemma nu", gråter i väntan på bussen, när jag missar dagens enda lektion men jag gråter som allra mest när pappa sitter där framför mig och andas tungt, han orkar knappt gå upp för en backe nu. han orkar knappt någonting. jävla skitseptember. jävla skitliv. 

/och ingen har mig mer än vad du har mig

Ständigt trött och trivs bäst med huvudet mellan hans skulderblad. Klyschigt men sant. Ser winnerbäck och det blir september. HJÄRTER DAM NU I SEPTEMBER, BÖRJAR EN ANNAN TYP AV VÅR; höst.
Hostar på tunnelbanan och brinner inte för någonting och har en lektion per dag men vet knappt vad jag gör där. Om jag hade haft pengar kanske vi hade suttit på någon café och dränkt allting i kaffe, men som vanligt la jag ned det sista på öl och du suckar och ler för det är så typiskt mig. Jag tänker att det inte finns nått typiskt mig.
 
Vi ligger två dagar under täcket och jag sjukanmäler mig själv. Går i drivor av krossat klar. Åker sju pendeltågsstationer för att inte sova ensam. Sover aldrig själv, är så äckligt jävla bortskämd med det där. Räknar  och väger allting i dagar, 48 kvar till berlin och sedan 265 till studenten och sen orkar jag inte tänka en sekund längre framåt. 

////

mitt landställe med världens bästa kompisgäng. hultsfredfestivalen. kasabian. ösregn och hångel på fuktiga liggunderlag. the cardigans. aj hjärtat aj. seglar. bränner mig i solen. midsommar hos josefine, bord fyllda med mat och senare rullar vi i gräset.
frakrike: smala bilvägar billigt vin och JAG SER MITT FAVORITBAND. alison vinkar till mig och jag får säkert fem hjärtattacker efter varandra. längtar hem. inser nån natt där på hotellbadrumets golv: "haha. jag är kär?". en av jakobs alla hemmafester, köket är fyllt av rök. går hem tillsammans, senare den natten "vill du vara tillsammans med mig?" ja ja klart jag vill jag vill ju vara med dig hela tiden. storsjöyran, nästan aldrig mått så bra. skrapar upp handflator och knän och kläder går sönder men jag älskar det här och patti smith i ösregn eller att klunka cider med trixi, du är min bästa vän du vet det va.
och att vakna på en urpumpad luftmadrass med dig och tältet är kvavt, som om det spelar någon roll. disneymusik. vitabergsparken. säkert massa södermalm. andas andas andas. västervik. kent på sjöhistoriska "jag kommer nog inte ens gråta den här spelningen" har jättefel, såklart men det är fint, ja jättefint och kanske det bästa avslutet som gick att hitta för nu har dansat bort mina sista pengar och är mest mixad av ångest och glädje. nu är det slut. tack fina fina fina sommar.

/så mycket skitsnack kärlekssnack nä ni fattar kanske inte men jag tycker om er iallafall (sommarens sista smak.den är så sur)

du säger att jag är det finaste du vet och jag bara ryser ryser ryser för sånt här händer bara i filmer, böcker, det händer kanske andra men inte mig. andra kanske får hångla nyktra i väntan på bussen men inte jag, aldrig jag. drar händern över hans bröstkorg tusen gånger om. måste ibland hålla i hans hand lite extra hårt bara för att se: att nej, han drar inte bort den nu heller.
 
min bästa vän är här, vi umgås för första gången på för länge, dricker öl efter öl och dansar i mitt kök i matos till mammas skiva med tomas ledin. 
och vi sitter i vitabergsparken, men inte alls lika många kvällar som förra sommaren men vi sitter där och augusti gör sig genast påmind med sitt tidiga mörker. och jag sover brevid honom för sista gången på tio dagar, tio ynka dagar som i mitt huvud känns som tusen. minst. och våra höftben skavar mot varandra och nej sånt här händer ju andra men inte mig. och jag är så otroligt jävla dödskär i dom finaste tatuerade benen jag vet. i han som får mig att skratta tills det inte finns någon luft kvar och i han som stryker mig över håret när han tror att jag somnat.
 
Kärleksblaska, jag vet. Förlåt. 
Min sommar är väl inofficielt rätt över, har mest under femtio kronor på kontot och vänner i göteborg. Men det är okej. Om en vecka är vi tillbaka på mediagymnasiet tillbaka till att ägna lunchraster till berlinsnack och till att skolka från det som inte riktigt känns rätt. Till att ha jakob och clara på varsin sida av mig och till mitt sista jävla ångestår i gymnasiet. hjälp. 

/collecting names of the lovers that went wrong

Jag vet inte vad jag har gjort för rätt men han säger att han tycker om mig samtidigt som kinder hals och nacke överrumplas av pussar. Sommarlovet när det kanske är som bäst men känns av som minst.
Himmelen är nästan alltid gråmulen och det är som att Stockholm dras ner i duggregnet minst varannan dag.
 
Sommarväder eller ej. Jag njuter. Trängs på uteserveringar där ölen smakar diskmedel som på alla de billiga ställen här. Dansar pratar kramas med bästa vän. Är på poolparty. Ser säkert fem filmer efter varandra. Trasslar in mig i lakan. Bröstkorg och hjärtslag. 
Och om tre ynka dagar flyger jag till paris och sysselsätter mig med det jag kanske gör bäst: dricker vin och gråter snyftar säkert också hyperventilerar till The Kills som kommer stå på scen fredag klockan 23.45. 

/om carl

För en vecka sedan träffade jag han som förut var min bästa vän. Ni kanske kommer ihåg honom, kanske inte. Vi sågs nästan hela tiden och han ringde mig minst två gånger om dagen. Ibland för att skälla på mig och ibland för att han skulle gå i fem minuter till bussen.
Vi brukade sitta i hans vardagsrum och kedjeröka till någon svensk film med dålig humor eller dricka tusen koppar svart kaffe. Torsdag fredag och lördagsnätter i Antons källare. Egentligen är det väl onödigt att rabbla upp vad vi gjorde för det var väl det sextonåriga vänner gör mest. Men alltid tillsammans. Det var han som fick alla att skratta han som alltid lättade upp stämningen på hemmafesterna, ibland drog mig åt sidan och sa "nej sluta prata med honom han är bara en doche".
Och vi tyckte olika. Om precis allt. Jag skakade över dina politiska åsikter och du åt min blåögdhet men alltid carl och märta vart det än var och du satt alltid brevid mig på klipphällarna när jag grät frågade aldrig varför men satt alltid kvar.
Sen då? Nej ingenting. Inte som i böcker utan som i den riktiga verkligheten när allt det där bara slut och rinner ut till ingenting. När allt som blir kvar är några taffliga facebookmedelanden "vi borde verkligen ses" "ja".
 
Men ett år senare står det plötsligt calle på min telefons display igen. Inget hjärta efter namnet längre, men vad spelar det för roll när det ändå blinkar där och jag svarar som om det lika gärna var nån höstkväll år 2010 och allt jag egentligen vill berätta om är att sen drack vi svart kaffe tillsammans igen. Kanske inte tusen koppar men två och det kändes bra.

/hultsfredsfestivalen

Hultsfred. Vart börjar man ens när det känns som man hunnit med allt. När man för 10000 gången inser att man har världens bästa vänner. När man hånglar precis sådär som i en tonårsklyché i solnedgången till the cardigans på scenen och ångesttårar i ögonen i soluppgången när bakfyllan dunkar till men vad gör det för jag lever jag lever ju nu. Dansar för att hålla värmen äter samma mat alla dagar i rad. Träffar min gamla fina vän "hur mår du" "jag mår bra, jag mår jättebra!!" "gud vad har hänt med märta jag lärde känna?" och så ler han.
Spottar och spyr upp sand efter Kasabian men så är det också bland det bästa jag sett, sandra börjar blöda näsblod och sista kvällen minns jag knappt men somnar nån timme ute i en stol i det sjukaste regnet jag någonsin sett.

Och en lite oblygare, virutuell kram till er som kom fram och hälsade, sa en massa fint och nu är jag kanske världens trasigaste feberperson med arbetsdagar nio till fem men fortfarande med världens gladaste hjärta. Hej sålänge.

Tidigare inlägg
RSS 2.0