/SNÄLLA SÄG NÅNTING SOM HÅLLER MIG KVAR

och om 48 timmar är jag i berlin med två av mina bästa vänner, kanske kedjeröker på vår balkong medan tågen rullar in på prinzenstrasse, kanske går genom kreuzberg till det härjag vet inte. men tills dess ska jag försöka packa och hångla så att jag klarar mig i en vecka. 

/och alla dansar och dom ler när dom sjunger om ångest och djn spelar samma låtar för hundrade gången

I fredags klockan 20.05 tog vi färjan från nynäshamn, lekte galenpanna i ren rastlöshet och rökte cigaretter några meter över det kolsvarta havet. Emil bjöd in till artonårsfest och det har kanske aldrig känns bättre att få komma bort från stockholm ett tag.

under nästan hela helgen låg en tjock dimma över ön, lite skräckfilmscenarium men så himla himla fint

Emil hade fixat allting så bra, allt ifrån till stugorna vi fick bo i, från kvällen med vegitarisk/vegans buffé, dessertbord i form av chipsskålar, dans ljud ljus skratt sitta i ringar utanför lokalen på asfalten och kedjeröka och tömma hjärtan. Slutade med att allt slurrade för fort och klockan 08.00 gick båten hem igen. Säger bara: urk.
kan ha världens finaste kompisgäng, puss.

///

jag känner smaken av din tunga när jag andas in
för dina kalla händer djupt under mitt varma skinn
så länge rymden är oändlig är jag alltid din, din
 
du är så obeskrivligt vacker i det hårda ljuset
från spårvagnskuren när vi missat den med två minuter

och geijersgatan ligger tyst när taxin saktar in
för dina varma händer djupt under mitt kalla skinn
SÅ LÄNGE HÖGERN BORDE SKJUTAS ÄR JAG ALLTID DIN DIN DIN


/Ledningarna leder mina ord långt ner till söder ledningarna leder mina ord HOPPAS DU HÖR DET

Vart tog ens september vägen jag vet inte men vem bryr sig. Jag åker buss och kippar efter andan bakom min halsduk, går med tunga ben till skolan för en lektion per dag och söker säkert hundra jobb med samma respons som att skrika ner i kudden. Dansar men känner inget riktigt rus men på något vis är det så himla bra att för första gången på arton år och sex månader känna sig mer hemma bredvid en varm kropp än hetsberusad på trettio kroners öl. För första gången döljer jag ingenting, vågar gråta mitt på drottningsgatan om jag nu vill det och vända ut och in på mig själv bara för att jag vet att jag får samma sak tillbaks. 
 
Och man lär sig, ju det gör man. Att jag överlever allt det här. Igen igen och igen, kanske hundra gånger om.
Att du åker in och ut från danderyds sjukhus och att det kanske alltid kommer vara så. Att jag kanske aldrig kommer sluta oroa mig och definitivt aldrig sluta bry mig. Men vet ni, det ska nog gå ändå.

/some people die in the middle


/they might be psycho killers but tonight I really don't care. so i say turn up the music take me home or take me anywhere;