/om carl

För en vecka sedan träffade jag han som förut var min bästa vän. Ni kanske kommer ihåg honom, kanske inte. Vi sågs nästan hela tiden och han ringde mig minst två gånger om dagen. Ibland för att skälla på mig och ibland för att han skulle gå i fem minuter till bussen.
Vi brukade sitta i hans vardagsrum och kedjeröka till någon svensk film med dålig humor eller dricka tusen koppar svart kaffe. Torsdag fredag och lördagsnätter i Antons källare. Egentligen är det väl onödigt att rabbla upp vad vi gjorde för det var väl det sextonåriga vänner gör mest. Men alltid tillsammans. Det var han som fick alla att skratta han som alltid lättade upp stämningen på hemmafesterna, ibland drog mig åt sidan och sa "nej sluta prata med honom han är bara en doche".
Och vi tyckte olika. Om precis allt. Jag skakade över dina politiska åsikter och du åt min blåögdhet men alltid carl och märta vart det än var och du satt alltid brevid mig på klipphällarna när jag grät frågade aldrig varför men satt alltid kvar.
Sen då? Nej ingenting. Inte som i böcker utan som i den riktiga verkligheten när allt det där bara slut och rinner ut till ingenting. När allt som blir kvar är några taffliga facebookmedelanden "vi borde verkligen ses" "ja".
 
Men ett år senare står det plötsligt calle på min telefons display igen. Inget hjärta efter namnet längre, men vad spelar det för roll när det ändå blinkar där och jag svarar som om det lika gärna var nån höstkväll år 2010 och allt jag egentligen vill berätta om är att sen drack vi svart kaffe tillsammans igen. Kanske inte tusen koppar men två och det kändes bra.

/Try your best to make it matter, tattoo it in the clouds above you

Juste. Om tretton dagar ser jag The Kills. Förhoppningsvis på riktigt den här gången. Pirrar sönder.

/hultsfredsfestivalen

Hultsfred. Vart börjar man ens när det känns som man hunnit med allt. När man för 10000 gången inser att man har världens bästa vänner. När man hånglar precis sådär som i en tonårsklyché i solnedgången till the cardigans på scenen och ångesttårar i ögonen i soluppgången när bakfyllan dunkar till men vad gör det för jag lever jag lever ju nu. Dansar för att hålla värmen äter samma mat alla dagar i rad. Träffar min gamla fina vän "hur mår du" "jag mår bra, jag mår jättebra!!" "gud vad har hänt med märta jag lärde känna?" och så ler han.
Spottar och spyr upp sand efter Kasabian men så är det också bland det bästa jag sett, sandra börjar blöda näsblod och sista kvällen minns jag knappt men somnar nån timme ute i en stol i det sjukaste regnet jag någonsin sett.

Och en lite oblygare, virutuell kram till er som kom fram och hälsade, sa en massa fint och nu är jag kanske världens trasigaste feberperson med arbetsdagar nio till fem men fortfarande med världens gladaste hjärta. Hej sålänge.

/som studenten älskar att drömma

i tisdags tog en av mina finaste vänner studenten

/HAR INTE TID MED NÅN "SUMMERTIME SADNESS"

I helgen var jag och mitt allra allra bästa kompisgäng ute på mitt land, gjorde inte mycket annat än att äta massa god mat, dricka vin, basta och springa ut i det iskalla vattnet och dansa på klipporna till mix megapols åttiotalskväll. Så bra.

Filmade mest, men det får ni se senare för nu är jag så hultsfredstressad så att jag snart går sönder.

/junk of the heart.

Hatat mot allt det här går aldrig liksom över men det kanske är männiksorna det är fel på. Dock slår hjärtat till över slussen, ingen solnedgång men det här stället kommer alltid vara bland det vackraste jag vet. Antingen blir jag kvar i hundra år eller kanske bara två.

Vi sitter i en ring som mer kanske likar en hög av människor i vitabergsparken, har inte speciellt mycket sol i ryggen men luften är varm. Sommarvarm.
Senare dansar ramlar skrattar jag med andreas och clara på var sin sida om mig. Beter mg som fjorton, krossar glas mot marken och skriker.
(ALLT ÄR SÅ JÄVLA TRÅKIGT DET LIKSOM HÄNDER INGENTING. INGENTING SOM KÄNNS LÅTER SKRIKER BARA ETT EVIGT MULET VÄDER INTE ENS NÅGOT DUGGREGN. OCH DU, DU BARA LEVER DITT LIV SÄGER "jag trivs jättebra".
och jag, jag bara är)

////

"Nästa: Lund Station" och jag börjar känna igen mig lite nu. Rakt fram, höger och upp längst gatan. Sen ligger stortorget där med en obligatorisk alkisbänk utanför systemborlaget som i varje stad.  Men det är inte på varje parkbänk som en fredrik sitter och möter mig med snett leende och han frågar vad jag tycker.
-"Allting är bättre än stockholm just nu".
Gör ingenting kanske öppnar någon öl somnar tidigt varm axel och en två tre kanske fem stationer med tåget dagen efter och Hässleholm. Siestafestivalen är kall och förvirrad, men det luktar sur lera och trotts att det är den kallaste första juni på år så är det festival. Årets första.

Förlorar allt till the hives, jobbar sjutimmars nattpass, fryser skrattar sover ingenting ligger full på gräset samtidigt som death cab for cutie står på scenen, får äntligen se iamx såhär tredje gången gillt och fäller ett par tårar till winnerbäck precis som förr, precis som alltid.
Nu är jag mest trött sliten kanske aldrig blir återställd. Har tre skoldagar kvar och ser inte fram emot ett skit.