/to be afraid is a luxury

Nej, jag växer inte upp idag heller utan firar istället dem där arton efterlängtade åren med mest ingenting. Köper mina mentolcigaretter som vanligt, där precis där bussen stannar. Och jag beställer in en öl med solen i ögonen men ingen frågar såklart efter någon legitimation. Och på kvällen äter vi hämtmat framför teven som vilken måndag som helst och somnar sedan rygg mot rygg.  Så perfekt avdramatiserat.


Och någon frågar om jag aldrig längtar bort men jag vet inte vad det skulle vara till. Jag har vaken pengar eller mod någon annan stans, trivs kanske tråkigt nog så bra mellan stockholms smutsgråa husväggar. Med tre stopp till södra station eller öppettider till 18.00. Slutar ju ändå bara upp som rastlös. Uppäten.
Allting kanske rasar nu men isåfall springer jag bara genom murarna genom glaskross för jag orkar inte stå kvar på samma plats längre. Du ringer och säger grattis, förklarar att du inte fått tillgång till din mobiltelefon förens nu. Nickar tills jag kommer på att sånt inte syns genom telefonen, för jag vet ju. Vet hur det små vita skåpen där man låser in sina värdesaker i ser ut, hur korridorerna aldrig riktigt börjar eller slutar.

///

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar: