/I EN RASTLÖS SEN APRIL


Vad man kan göra när man är för fattig för att dricka öl och dansa bort en helg: Hänga i kungsträdgården som resten av stockholm, ha vårens första försökt till en grillning, tänka att april har gått jättefort och skratta röka och somna brevid martina.

/Utkast: April 25, 2012

ett
Det är olika, varje dag. Den ena vill jag rista in ditt namn över hela min kropp och den andra aldrig mer gå i nakna armar. Förstår ni. Nej kanske inte. Förstår väl antagligen ingenting själv men varför slår hjärtat dubbelt så hårt när allt du gör är att riva slita sönder mitt skal.

två
Ge mig någonting som känns. Hur många gånger kan just den meningen ha upprepats dom senaste åren. Jag vet inte, jag vill bara skrika det högre och högre.

Vet inte ens varför jag bara skriver och skriver det ger mig ingenting annat än knytnävar tillbaks. Inget jobb inga höjda betyg ingen smalare midja ingen som älskar en i nöd och lust. Allt sånt där som betyder någonting nu för tiden.
kommer
du
ihåg
när inget av det där räknades.

tre
ÖVER KLARA KYRKTORN STEG EN BLEK OCH BITTER SOL. TRAFIKEN KRYPER BLANK SOM SKALBAGGESKAL I MÅNSKENET. DITT HJÄRTA RUSAR FÖRBEREDER TERRORDÅD. DU ÄR SNABB SOM LJUS MEN KOMMER ALDRIG HÄRIFRÅN.
JAG FÖLJER DINA GNISTOR UNDER TUNGA MOLN, JAG VET EXAKT VART DU SKA GÅ. EN LÖGN BLIR LÄTT EN SANNING NÄR DET KOMMER INNEFRÅN OCH DET ENDA SOM ÄR SÄKERT ÄR ATT:
jag ser dig.

/LIGHTS OF STOCKHOLM MAKE ME FALL DOWN DOWN

Hela livet känns som en helg höll jag på att säga men det är såklart för naivt. Sen i onsdags har jag iallafall sett blood red shoes, dansat med clara på baba, haft andreas här över helgen och allmänt dansat druckit skrattat rökt födelsedagsmiddagat chipsat slappat bort all tid, varit på martinas studentskiva och nu ska jag sova i tre dygn. Minst.

/to be afraid is a luxury

Nej, jag växer inte upp idag heller utan firar istället dem där arton efterlängtade åren med mest ingenting. Köper mina mentolcigaretter som vanligt, där precis där bussen stannar. Och jag beställer in en öl med solen i ögonen men ingen frågar såklart efter någon legitimation. Och på kvällen äter vi hämtmat framför teven som vilken måndag som helst och somnar sedan rygg mot rygg.  Så perfekt avdramatiserat.


Och någon frågar om jag aldrig längtar bort men jag vet inte vad det skulle vara till. Jag har vaken pengar eller mod någon annan stans, trivs kanske tråkigt nog så bra mellan stockholms smutsgråa husväggar. Med tre stopp till södra station eller öppettider till 18.00. Slutar ju ändå bara upp som rastlös. Uppäten.
Allting kanske rasar nu men isåfall springer jag bara genom murarna genom glaskross för jag orkar inte stå kvar på samma plats längre. Du ringer och säger grattis, förklarar att du inte fått tillgång till din mobiltelefon förens nu. Nickar tills jag kommer på att sånt inte syns genom telefonen, för jag vet ju. Vet hur det små vita skåpen där man låser in sina värdesaker i ser ut, hur korridorerna aldrig riktigt börjar eller slutar.

/EN TILL AV ALLA ANDRA NÄTTER

Dem senaste dagarna har jag klappat varg, sovit femton timmar i sträck, somnat till serier med jimmy, fått tillbaka jakob från new york och druckit lite vin på andreas golv. Helt okej alltså. Och om två dagar fyller jag arton år och önskar mig egentligen inget annat än lite extra uppmärksamhet och sol.

/bästa tid är skymningen

prints från en fredagsvideo.
Känner mig nästan skyldig till att förklara vad jag gjort i min frånvaro men jag antar att det är lättare att säga vad jag inte har gjort. Jag har inte rört kameran jag har inte varit hemma jag har inte ritat inte skrivit, ja ni vet allt det där man kanske behöver.
Dock har jag har spenderat för många timmar med blicken i taket eller ut genom pendeltågets smutsiga fönster med mänsklig värme som aprils soundtrack. Brukar mest fnysa åt markus krunegård men det här albumet är fan en ren käftsmäll.

/Instagram

glöm vad jag sa, allt är rätt fett egentligen.

///

Sexton dagar till sedan har jag funnits i hela arton år, även om det kanske bara är dem senaste 365 dagarna som riktigt grävts sig in. Buss sjuttio i duggregn och det är sista mars, samma kent fast med en ny låt. Ibland hatar jag mig själv för hur lite förändring som egentligen skett.
För det är samma rastlöshet samma naiva sidor jag plockar fram när allting blir lite för svårt. Allting är detsamma, den största skillnaden är kanske att mina väggar inte längre är turkosa och fyllda av röda papperssvalor. Nu är dem bara vita och hårda.

Och jag vet inte vad jag kan ge er mer. Det blir bara en ständig upprepning av samma vardag samma helger då jag antingen dricker mig full på vitt vin eller trettio kronor ölen. Samma klagoanda samma tomma lägenhet jag alltid försöker låsa upp med fel nyckel. Samma tjat om antingen berlin eller gator i london, ja kanske vart som helst förutom just här. Slå mig i huvudet, kan ni inte bara gör det? Väcka mig, säga "märta det här håller inte" och jag lovar jag ska försöka skärpa mig.
Tills dess ska jag på polisförhör och tända eld på drömmar.