Vet du vad kärlek är så säg det nu / vet du vad som händer sen?

Pridefestivalen, frihetskänslor&massor med dans. Åsikter och olikheter överallt.
Prat och mat i parker. Kedjerökning blandat med skratt som känns ända in i hjärtat.

/Your heavy heart is made of stone

Jag känner ju igen mig i varje steg. Varenda undanflykt&nödlögn. Varje flykt.
Vill bara slita ut dig ur tunneln. Ruska om din taniga kropp och säga något i stil med 
Det spelar ingen roll hur mycket det glittrar, slutet av väggen bara jävligt kall&hård. Tro mig”.

Det sista lät kanske en aning överdrivet klassiskt. Men för en gång skull visste jag faktiskt vad jag pratade om.

 

För det handlar om att slukas upp totalt; drunkna i någon annans ögon och sedan tappa bort verklighetsuppfattningen som om det vore ens hemnycklar.

Det handlar om en vi mot världen känsla, som sedan bara går upp i rök när man lämnat den där världen bakom sin rygg och skrikit något i stil med moderatfitta till alla som närmat sig- men aldrig egentligen öppnat munnen.


Om jag kommer dit igen har, du en plats där jag kan vila? Ett rum där jag kan känna att jag är någonstans ifrån, ett fönster vi kan sitta vid och blicka ut mot ån?